Sustainable Luxury by Amina - Learning to Communicate in Different Languages

Learning to Communicate in Different Languages


Buon giorno tutti!
Sappete una cosa? Questa notte ho avuto il mio primo sogno in italiano. Veramente!? Sì. 
 
Tittar på Nyhetsmorgon och funderar...
 
 
Förstod ni? Jag har inatt haft min första dröm på italienska. Det kändes lite konstigt att "tänka" på italienska, men också roligt. Jag kan nog mer än vad jag tror. Om jag har tid på mig kan jag ändå formulera mig hyfsat väl. Jag har fortfarande en ganska lång bit kvar tills jag talar obehindrat, men det är ju ändå 1,5 månad kvar så jag hoppas att jag hinner utvecklas ännu mer. Annars gör det ju ingenting - det går ju hemskt bra att kommunicera med bara kroppspråk också.
 
Jag vet inte om det var kroppspråk eller ren telepati det jag såg igår på sjukhuset. Just nu är jag ju på Istituto Nazionale dei Tumori - ett "cancersjukhus". Där finns en avdelning för pediatrik (barnmedicin) och skillnaden mot det andra sjukhuset jag varit på är att här behandlas alla barn med solida tumörer, alltså så som man tänker cancer, som knölar. På det andra stället behandlades leukemier ("blodcancer", vilket det egentligen inte är, det är benmärgen som är sjuk, vilket gör att det syns i blodet). 
 
Hursomhelst, igår träffade jag många barn, men det var de två yngsta som fick mig att fundera. En kille på 2,5 år och en tjej på 1,5 år. Visst sa de väl båda något ord sådär, men inte mer än så. Ändå var de så nöjda om de bara fick sitta nära varandra. När vi var tvunga att gå med dem på deras respektive rum för undersökning så blev de genast ledsna. Killen sa också bara en enda sak; tjejens namn. När vi var klara med undersökningarna fick de ses igen och allt var frid och fröjd.
 
Hur har dessa små barn fattat så mycket tycke för varandra? För mig såg det ut som den finaste av kärlek. Jag funderade också på om det kan ha varit en annan sak, som säkert låter superflummig. Det är ganska flummigt också... Jag tror det kan ha funnits en anledning till att just de här två små barnen förstod varandra extra bra. De hade samma diagnos. Jag tror det är ett speciellt språk.
 
Nutella och färskt bröd...
 
 
Det regnar jättemycket ute idag men vi ska väl försöka se lite av staden ändå. Nu ska jag göra mig i ordning så ska vi hämta upp mamma och pappa på hotellet (de bor typ 100 meter bort, haha!).
 
 
Följ mig på Bloglovin' och Instagram
 

Kommentera här: