Sustainable Luxury by Amina - Il Solferino - en restaurang, två upplevelser

Il Solferino - en restaurang, två upplevelser


Il Solferino

”Bästa lunchen äter man på Il Solferino. En superklassiker från 1957. Där hittar man på helgerna italienska familjer... Underbar pasta, allting är jättegott. Barnen är så välkomna överallt.”

…ett litet utdrag av hur Emilia de Poret beskrev en av sina favoritrestauranger (Il Solferino) i Milano. Eftersom jag, trots det här, tycker mycket om hennes (och Ebba Kleberg von Sydows) driv och stil så ville jag såklart testa denna avslappnade goda familjerestaurang. Men borde jag anat oråd när tipset kom från kvinnan som nyligen beskrivit Hotell Diplomat som ett superbra ställe att gå med barn? Eller var det kanske när restaurangens priser utelämnats på menyn på nätet jag borde kommit på andra tankar? 

Jag, mamma och pappa gick i alla fall in till stan den sista kvällen de var här och mötte upp Martin uppe i vad som tydligt var lite finare kvarter. Här låg flera olika (om inte alla) ambassader och här låg även restaurangen.

Vi klev in och frågade om de hade bord. Hade vi bokat? Nej. Ja, men det här bordet var ledigt. Vi började välja ut varsin plats och ta av respektive ytterplagg när vi plötsligt märkte att vår servitör/hovmästare väntar på någonting. Jahaaa, vi ska lämna in jackorna? Okej… Jaha, väskan ska också lämnas in? Nä, det vill jag inte. Jaha, den kan inte stå nere vid mina fötter, nej… det är klart. Den ska ha en egen liten krok som servitören kommer med och hänger på min sida av bordet.

Det här är sånt jag i vanliga fall uppskattar – om jag bara har de föreställningarna innan. Jag älskar ju Michelinkrogar och fine dining  och att bli påpassad. Men jag älskar också att bara glida in på en härlig kvarterskrog och njuta av lite mat i gott sällskap, vilket mer varit min föreställning i det här fallet.

 

Vi får menyer och efter lite om och men (servitören ser så sjukt bryst ut och pratar den mest otydliga italienskan/engelskan någonsin) så får vi ihop vår beställning. Det är Stockholmspriser så inget vi inte är vana vid, men här i Milano är det ändå snäppet dyrare än ”normalt”.

Innan vi fått vår mat kommer ett amerikanskt par in på restaurangen. ”Kul!” tänker jag och minns tillbaka på min enda upplevelse av en trestjärnig restaurang där det kommit ett äldre amerikanskt par till bordet bakom oss som skrattat och varit sådär härliga som de kan vara. Men det här paret kommer in och pekar ut ett bord de vill sitta vid (de har inte bokat). Hovmästaren säger att det är ett bord för tre och föreslår istället bordet bredvid oss på min högra sida. Ok, de accepterar. Men då envisas mannen med att sitta på kanten av bordet och inte mittemot sitt middagssällskap. Ok, det ordnar de. De sitter där och skruvar på sig och är uppenbart missnöjda i ca 1,5 minut innan han ställer sig bestämt och ber om att få tala med chefen för restaurangen. Nej, han kan inte sitta vid det bordet som de fått tilldelat. Hans fru(?) sufflerar bakom honom att han ska nämna något speciellt namn… ”Blabla sa att vi ska säga det här namnet”… Ja, och så fick de ju förstås det bordet de ville ha från början då. Vääääldigt konstigt.

 Den konstiga mannen (se pil!) och så jag i förgrunden då!

…och sen var det ju det där med tryffeln. Ja, de hade en stor bit tryffel som de kom med på en bricka för att alla skulle lukta, förlåt, dofta på hur fantastisk den var och vilja lägga till lite extra för att få denna fantastiska tryffel ovanpå sin rätt. De frågade oss också om vi ville lukta, förlåt, dofta på den men vi sa nej. Pappa sa sedan att han ändå aldrig hade velat ha en tryffel som alla gäster haft näsan i. Håller helt med! Tur att vi inte tog det. Det är ju dessutom förkylningstider (även här).

 

Hursomhelst… Maten var god. Så det var ju bra.

 

// The restaurant Il Solferino had such a familiar cosy vibe to it when Emilia de Poret described it in her podcast, but my experience was another one. A bit stiff and maybe a tiny bit overpriced. However, the food was good.

 

1 ISA:

skriven

haha älskar hur du hänger ut den krävande mannen! tänk om han läser bloggen ;) hehe. Ser ut som ett fint restaurangbesök!

Svar: Hahaha SJÄLVKLART - han förtjänar det. Herregud... Glömde skriva att han dessutom försökte PRUTA efter middagen!!!
Amina Paracha

2 lyckokatt.blogg.se:

skriven

så tråkigt när man har höga förväntningar som inte uppnås - men det lät definitivt som en upplevelse! tur att maten var god i alla fall :) ha en fin kväll!

Svar: Haha, ja alltså, det var mest att jag hade "fel" förväntningar tror jag... Hade liksom tänkt mig lite avslappnat italienskt härligt. Men det kanske hade varit annorlunda om man varit där på sommaren och över lunchtid - det var ju trots allt det Emilia de Poret beskrev i podden. Men ja, maten var god i alla fall ;) haha! Detsamma fina!
Amina Paracha

3 Heléna:

skriven

Hahahahaa... vilken restaurangupplevelse!!! Tur att maten var god i alla fall :D Jättefin bild på dig Amina! Kramar <333

Svar: Men visst haha!? Lite knasigt blev det allt tycker jag. Men roligt också... Tack vad du är söt, jag tog den mest för att hänga ut den konstiga mannen hahahah.... Men tack! :)
Amina Paracha

4 Sandra:

skriven

Haha så konstigt alltihop ju! En krok för väskan? Namedroppande amerikaner? Tryffeldoftande? Åh jag hade blivit så obekväm av detta haha! Men va bra att maten var god iaf!

Svar: Haha, alltså kroken för väskan är fetingsmart. Mamma har precis visat mig att hon har en sån med sig i väskan hela tiden, men det kändes lite överdrivet att de kom ut med en - kunde jag bara inte haft väskan vid fötterna... Men det var inte det "värsta", utan det var nog.... alltså det var nog bara alltihop tillsammans som gjorde det lite "stelt"... Men vi hade roligt och njöt av varandras sällskap i alla fall så middagen var ändå trevlig :)
Amina Paracha

Kommentera här: